Når alle snakker i munnen på hverandre og de skravlende klasser eser ut, blir det vanskeligere, og dermed desto mer attraktivt, å nå målet — å bli en snakkis! Fortvil ikke. Det finnes en idiotsikker metode. Av alle yrkesgrupper er det debatt- og kulturredaktører som har oppfunnet den. Slik gjør du: Du er skribent og har gjort det du mener er en sensasjonell oppdagelse, men dessverre har du ikke dekning i kilder og fakta for hypotesene. Reportasjesjefene vil ikke publisere den slags. Det er tid for plan B. Du pakker det du har av opplysninger inn i en passe harmdirrende kronikk eller kommentarartikkel. Det skader absolutt ikke om du dekorerer pakken med litt klassisk antisemittisk konspirasjonsteori. Det gjør teksten bare mer kontroversiell og debattskapende! Så kontakter du debatt- eller kulturredaktøren. Sjansen er nå god for at vedkommende værer en snakkis, og vil droppe brysomme spørsmål om kildegrunnlag, -fortolkning og dokumentasjon. Som Aftonbladets redaktør så vakkert sier det (min utheving):
Aftonbladet tar inte ställning till sanningshalten i sakuppgifterna. Artikeln är en opinionsartikel som återger den palestinska familjens vittnesmål och Donald Boströms ostridiga foto av en pojkes döda kropp som blivit uppsprättad.
Aftonbladet er en kjempestor avis. Anna Veeder er, ifølge Newsmills presentasjon av henne, “ekonomiansvarig på ett israeliskt hitechföretag samt frilansskribent med hjärtat (och en hel del av fritiden) i den israeliska fredsrörelsen.” Men det er Veeder i sin Newsmill-artikkel, ikke Aftonbladet, som har gjort elementært fotarbeid:
…jag ringde ju helt enkelt upp några från olika organisationer som jag ansåg vara relevanta och talade med dem. Efter publiceringen i Newsmill fick jag också ett officiellt svar från advokaten Limor Yehuda på ACRI (www.acri.org.il) som precis som de andra förklarade att hon aldrig stött på den här anklagelsen (att israeliska soldater skulle ha fångat in palestinier och dödat dem i syfte att handla med deras organ). Hon hade överhuvudtaget inte stött på anklagelser om organstöld för något syfte.
Andre trinn i debattskapingssnakkismetoden er at det velter inn kritikk, gjerne fra angrepne eller berørte parter, ofte kritikk av det overdrevne eller lite smarte slaget. Da kan debattredaktøren enkelt iscenesette seg selv som pressefrihetens forsvarer og “stå oppreist i stormen”. Også dette skjer nå i Aftonbladet-saken.
Jeg vet jo hva den opplagte innvendingen er: Skulle man sende artikler som Boströms i retur og forlange forbedringer, nye fakta, fjerning av konspirasjonssløret, hva ville da skje? Jo, sikkert mye mindre oppmerksomhet, ingen nasjonal snakkis, ingen global storm.
Har de rett, og jeg feil?
—
Noen oppdateringer (25. august):
Palestinerens familie: Sa ikke til utenlandske journalister at organer var stjålet.
Anna Veeder til Aftonbladet: “Ta ansvar för artikeln och gör själva den utredning som ni kräver ska ske”.
Cordelia Edvardson: Trykkefriheten misbrukes: “…då man framställer lösa rykten och anklagelser för de vidrigaste brott som – visserligen obevisade – sanningar. Det är vad Aftonbladets kultursida har ägnat sig åt. Därför kan tidningen inte ta skydd bakom tryckfrihetslagen.”
Roland P. Martinsson: Kan Linderborg bli sittende som kulturredaktør? (via document.no.)
